Alvar var hos tandläkaren idag. Tandläkaren fick räkna hans tänder. Det är stort.

Bakgrunden är att Alvar har varit hos tandläkaren två-tre gånger tidigare, men aldrig öppnat munnen. Generellt sett är han på något vis motståndare till auktoriteter. Särskilt de som ska bestämma något som har med hans fysiska kropp att göra. Besök på barnavårdscentral och tandläkare är uppenbara tillfällen då missnöjet inträffar, men det finns andra situationer som inte är lika uppenbara. Skolidrott är en sådan. Om skolidrotten har Alvar och jag haft följande dialog:

Mamma: – På torsdag är det dags att ta med gympakläder, för då ska ni ha gympa i skolan.

Alvar: – Nej, jag ska inte ha gympa. Det vill jag INTE vara med på.

Mamma, med tanken att avdramatisera lite: – Men på skolgympan leker man mest lekar och har skoj.

Alvar: – Men det är fröknar som bestämmer. Jag vill inte ha frökengympa. Du vet väl att barnen ändå är bäst på att komma på lekar, mamma!

I våras var Alvar och jag på barnavårdscentralen för sista gången, innan han skulle flyttas vidare till skolhälsovården. Då var det dags för en spruta. Den ville Alvar inte ta. Vi pratade om den flera veckor i förväg. Alla aspekter av den. Om det gjorde ont när man fick den, om det gjorde ont efteråt, om det kom blod, vad det var för sjukdomar den skyddade mot, vad som hände om man fick sjukdomarna, vad som hände över tid i världen om man inte vaccinerades, och så vidare. Han ville ändå inte. Jag berättade att han inte fick välja, men att han kunde sitta i mitt knä så att jag kunde krama honom och att det skulle gå fort. Han ville fortfarande inte. Men han klarade det. Han satt i mitt knä och jag bad sköterskan att vaccinera direkt när vi kom dit, medan vi satt i soffan i väntrummet. Kanske skulle vi behöva gå direkt när det var klart. Men det behövde vi inte! Jag kramade Alvar, han behövde inte titta. Jag höll fast hans arm, och vaccinationen var fort överstökad. Det gjorde ont, och han grät lite. Men sen, efteråt, var det en sån lättnad för honom att han kunde göra nästan vad som helst, kändes det som. Han kunde väga sig och mäta sig. Han kunde till och med kolla synen, med ett öga i taget. Allt det där han inte velat göra tidigare. Det var en fin och rejäl avslutning hos barnavårdscentralen.

Tandläkarmottagningen är i samma hus. Idag var han där och fick sina tänder tittade på och räknade. Han ville inte sitta i tandläkarstolen förrän efter undersökningen var avklarad, men sen gjorde han även det. Och fick en liten elefant.